Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

November 2016

FRÅGA 1

FRÅGA:
Jag bor i Australien och det har tagit mig ca 8 år att stöta på begreppet PDA (patologiskt kravundvikande). Min son diagnostiserades nyligen med AST och ADHD. Han medicineras för närvarande med Elvanse för ADHD. Min son säger att det är bättre för honom i skolan, men det är med all säkerhet inte bättre för honom hemma. Psykiatrikern känner inte till PDA! Medicineringen har förstärkt hans sensoriska problem och ökat hans ångest. PDA är ännu inte erkänt som ett vedertaget tillstånd i Australien, så jag har precis påbörjat min jakt efter att hitta rätt sorts hjälp – här har jag ingenstans att ta vägen! Han är 11, borde jag först försöka att behandla ångesten (med medicin) tillsammans med andra strategier? Jag skulle uppskatta om ni kunde ge mig någon form av hjälp eller råd.

SVAR:
Patologiskt kravundvikande (PDA) är något man ser hos barn som gör vad som helst för att undvika krav från både vuxna och barn. De beteenden som ”används” i syfte att undvika krav sträcker sig från öppet trotsande eller manipulerande till ”extrem blyghet”, passivitet, och stumhet.
PDA i barndomsåren menar vissa är en variant på autismspektrumtillstånd (AST) eller på trotssyndrom (ODD), men det är mer sannolikt att vilket ESSENCE-tillstånd (tidiga symptomatiska syndrom som ger underlag för utvecklingsneurologiska kliniska undersökningar) som helst, inklusive språkstörning, mild intellektuell funktionsnedsättning, ADHD, trotssyndrom, och/eller AST kan vara den bakomliggande eller associerade problematiken hos personer med PDA.
Trots att PDA har attraherat en del klinisk uppmärksamhet i Storbritannien och andra delar av Europa, har i princip ingen forskning publicerats på området än (Newson et al., 2003). Vi vet inte ännu hur vanligt PDA är, trots att erfarna kliniskt yrkesverksamma inom barnpsykiatri, barnneurologi, och barnhälsovård vittnar om dess förekomst och de mycket påtagliga problem som uppenbarar sig sett till insatser och behandling.
Insatser och behandling vilar för närvarande nästan enbart på kvalificerade gissningar, klinisk erfarenhet, och trial-and-error (försök och misstag). Det är en av de mest svårbehandlade uppsättningar av problem som finns inom barn- och ungdomspsykiatrin. Strategier som utvecklats för AST, trotssyndrom eller ADHD är ofta ineffektiva och berörda föräldrar, lärare, och kliniskt verksamma kan drivas halvt till vansinne av barnets envisa vägran att samarbeta och av dess undvikande, manipulativa och exhbitionisit-artade chockerande beteenden. Så, för att besvara dina frågor om huruvida din son bör behandlas med medicinering eller med pedagogiska strategier: utifrån vår erfarenhet kan sensoriska problem och ångest utgöra väsentliga delar av symptombilden för barn med AST (och PDA), och dessa kan intensifieras då barnet endast medicineras med centralstimulantia. Selektiva serotoniåterupptagshämmare, s.k. SSRI-preparat, kan lindra dessa, och kan användas tillsammans med centralstimulantia (och i så fall eventuellt med lägre dos av det centralstimulerande preparatet). Strategier för att minska ångesten kan också hjälpa. Du kan läsa mer om PDA på vår hemsida, www.gnc.gu.se

CHRISTOPHER GILLBERG, CARMELA MINISCALCO, MATS JOHNSON


FRÅGA 2

FRÅGA:
Hej! Jag har en stor oro för min systers familj där de har en son, 17 år, som är omhändertagen enligt LVU från sommaren 2014 men ej fått en någon utredd diagnos. Hans familj har gjort allt i sin makt för att göra sonens nuvarande liv så bra som möjligt men de har ej fått fullständig utredning där de känner att det finns en behandling som ger stöd och hjälp. När han gick i skolan så hade han personlig assistent pga ADHD, autism men sedan han blev LVU så har det inte funnits någon rehabilitering. Det finns mycket mer att berätta men jag undrar ,kan jag som syster göra något för att hjälpa min systers familj då jag känner att de snart "går under"? De bor i Bollebygd och han är intagen i Lysekil . Med vänlig hälsning,men med stor oro!

SVAR:
Jag har full förståelse för att du är orolig för din systerson och hans familj. Det du kan göra är att se till att lära dig så mycket som möjligt om autism och ADHD. Du kan t. ex. kontakta föreningen Attention eller Autism- Asperger-förbundet där man kan få informationsblad, litteraturtips och gå på föreläsningar och träffa andra anhöriga. Kanske kan du vara med din syster eller svåger när de är på möte med t ex Socialtjänsten. Du skulle då kunna förhöra dig om habilterande insatser och höra om personalen får någon handledning kring autism (och ADHD).

ELISABET WENTZ


FRÅGA 3

FRÅGA:
Jag är lärare åt en ung tjej på gymnasiet och hon har diagnoserna asperger och selektiv mutism och är normalbegåvad och går ett nationellt program på gymnasiet men i en undervisningsgrupp med anpassningar. Vi två har pratat en del om hur hon upplever att ha selektiv mutism. Hon säger att hon ofta vill säga saker men det kommer inte fram något. Som hon säger själv "Det uppstår ofta besvärliga situationer av tystnad när jag inte kan säga något".

Att uppmana henne att ta till fraser som "nu kommer jag inte på något att säga" eller liknade fungerar naturligtvis inte. Hon vill ha hjälp med att komma runt det här. Hon, hennes familj och jag hittar inte yrkesverksamma som har kunskaper att kunna hjälpa henne. Varken inom vårt landsting eller privat så nu behöver vi söka oss en bra bit utanför vår geografiska sfär för att hitta rätt person/personer som kan hjälpa henne med detta.

Vad finns det man kan göra undrar vi alla?

Jag har en annan fråga också som berör att inte tala. Vi har stött på ungdomar som av okänd anledning inte pratar. Bup och Hab säger att de inte kan hjälpa dem; för att de inte pratar. De menar att det inte går att behandla dem och inte heller går det att göra en utredning på dem pga av detta. Vi känner förtvivlan eftersom detta är unga som mår dåligt och behöver hjälp i många former från olika håll men inte får det de egentligen behöver, ofta är de hemma, utan att gå till skolan vilket gör det hela än värre. Ja, ni vet precis hur det är. Men hur är det? Kan man varken ge behandling eller ställa diagnos bara för att någon som mår dåligt inte talar? Är de inte tvungna att göra någon insats för denna unga person som i mitt tycke först och främst behöver bygga relation till en vuxen som ska kunna hjälpa dem?

SVAR:
Selektiv mutism innebär att man oftast har ett normalt talspråk och att man pratar obehindrat i vissa miljöer men inte i andra situationer. Selektiv mutism är ofta kopplat till ångest såsom social fobi men inte kopplat till en enstaka traumatisk händelse (som det ibland återspeglas i tv/film). Behandling vid selektiv mutism är kognitiv beteendeterapi (KBT) och i vissa fall även medicinering. I det fall då man har både autism/Aspergers syndrom och selektiv mutism måste båda funktionshindren beaktas vid behandling och en differentialdiagnostisk utredning är betydelsefull. Vid kombinerad autism och selektiv mutism behöver behandlaren ha kunskap i KBT men också kompetens om autism och vad som kan underlätta kommunikationen, t ex användning av visuellt stöd, och ta hänsyn till svårigheter med affektreglering. Således är autismpedagogik med alternativ kommunikation och kravanpassning/lågaffektivt bemötande en förutsättning. Behandlingen vid selektiv mutism utformas inom kliniken/sjukvården men utförs ofta i skolan. I en KBT-behandling vid selektiv mutism ingår ofta moment som den unge ska utföra i skolan och därför krävs det ett samarbete mellan skola, familj och behandlare. I en KBT-behandling får den unge lära sig förhålla sig till ångestreaktioner och att använda dessa förhållningssätt i ökad omfattning, från mindre till mer ångestladdade situationer. Det är viktigt att lärare har ett tillåtande förhållningssätt som främjar ökat tal och social interaktion, och som inte förvärrar barnets sociala ångest genom att utsätta dem för ökad offentlig granskning på ett sätt som barnet/den unge skulle uppfatta som pinsamt. Det är oftast inte en framkomlig väg att tvinga barnet/ungdomen till att tala.
Det är viktigt att betona att skolgången generellt inte ska vara inriktad på behandling utan kunskapsinhämtning och att eleven inte bör bedöms efter talproduktionen. Det innebär att i skolan bör man söka efter kompensatoriska metoder för det talade språket, t.ex. ska det hållas ett föredrag kan den unge med selektiv mutism spela in sitt föredrag på en ljudfil vid ett tidigare tillfälle. Detta bör dock ske i samråd med behandlaren så att metoden inte är kontraproduktiv i förhållande till behandling.
Så till din andra fråga. Att som vårdgivare bedöma, och i ett senare led behandla, ungdomar som inte talar är en komplicerad, men inte omöjlig, process. Ofta kan det behövas en remiss till en specialistenhet som har erfarenhet av specialanpassade utredningar. Det krävs att man försöker bilda sig en uppfattning om orsaken till att ungdomen inte talar, om det beror på ett starkt ointresse/bristande motivation att delta i ett samtal eller beror det på psykiatriska/kognitiva faktorer. En detaljerad anamnes om ungdomens utveckling från tidig barndom fram till nu samt en genomgång av aktuellt beteende och symtom som framkommer inom skola, hem och fritid ger en god grund för en klinisk bedömning om orsaken är en psykiatrisk/kognitiv problematik. Kan ungdomen dessutom medverka i undersökningen finns det flera metoder som inte kräver ett talat språk såsom icke-språkliga neuropsykologiska test, självskattningsskalor etc. Är trots eller bristande vilja/motivation orsaken till att ungdomen inte talar krävs ett större motivations- och förtroendeskapande arbete som tar längre tid men som på sikt ofta är genomförbart.

EVA BILLSTEDT


FRÅGA 4

FRÅGA:
Har en fråga om ”nedläggning” vid autism (Fragile-X).
Min son bor på ett boende och i daganteckningarna som jag har begärt ut står det att de använder nedläggning som en metod att lugna vid utåtagerande beteende.
Jag anser inte att detta är ett bra sätt utan snarare ett övergrepp. Jag har vid flera tillfällen påtalat att man måste läsa av honom och avleda vid stressiga situationer och inte konfrontera.
Finns det något skrivet om detta som jag kan ta del av?
Senaste nedläggningen av min son är anmäld av en personal på boendet enligt LEX-Maria och utredning är gjord.
Utan att ha pratat med mig har boendet och utredaren kommit fram till att min son inte har fått någon fysisk eller psykisk skada av detta och inte heller
tycker att det är jobbigt eller oroande att den som utfört nedläggningarna fortfarande jobbar med honom.
Jag och andra på boendet märker att han blir låg och orolig i dennes närhet.

SVAR:
På senare år har låg-affektivt bemötande vid problemskapande beteende betonats som ett effektivt sätt att bemöta personer med problemskapande beteende. Den låg-affektiva pedagogiken handlar om hur man kan skapa en pedagogisk miljö präglad av lugn och positiva förväntningar i syfte att minska stress och problemskapande beteende, och rör praktiska förhållningssätt. Leg. psykolog Bo Hejlskov Elvén har gett ut flera böcker i ämnet.

EVA BILLSTEDT



Vi kommer att svara på fler av era frågor nästa månad!

Hälsningar från GNC:s forskare

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2016-12-19
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?