Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Bengt Hagberg, professor i pediatrik och barnneurologi, har gått bort.

Nyhet: 2015-06-18

Bengt Hagberg, professor i pediatrik och barnneurologi, har gått bort.

Han var en av giganterna i den kliniska barnneurologins historia.

Det är omöjligt att ens försöka rada upp alla de bidrag Bengt Hagberg har kommit med för att främja och utveckla kunskapen om barns hjärnfunktionsstörningar. Han gjorde en avgörande skillnad inom området, och lämnade ett avtryck som medfört att lidandet har minskat för alla barn som drabbas av kroniska hjärnfunktionsstörningar.

Bengt Hagberg var världsledande på området klinisk epidemiologi inom barnneurologi. Tillsammans med sin fru, Gudrun, påbörjade han – och genomförde över flera årtionden – de nu klassiska studierna av ”panoramat av cerebral pares”. Fynden från dessa studier har, bland mycket annat, bidragit till förändringar i hur vi konceptualiserar och diagnostiserar de olika varianterna av cerebral pares, pre- respektive perinatal vårdpraxis, och till utvecklingen av vårdtjänster för långsiktiga ingripanden. Han var drivkraften, för att inte säga arkitekten, bakom hela barnhabiliteringsverksamheten, som gjorde Sverige till ett föredöme för hela resten av världen.

Han var även en mycket flitig forskare på områdena intellektuell funktionsnedsättning, vattenskalle, epilepsi, och ett antal beteendefenotypsyndrom. Han insåg, långt före de flesta experter på området, att ett antal tillstånd som var ”anonyma” (i bemärkelsen att det inte fanns några klara indikationer kring deras respektive orsaker) så småningom skulle komma att bli differentierade som separata funktionsstörningar med kända orsaker (genetiska eller miljömässiga). Han var troligtvis den första personen att korrekt avgränsa det syndrom som nu är känt som Retts syndrom. Något som vittnar om hans storhet är hur han aldrig sökte framhäva sina egna prestationer, även när det var uppenbart att andra tog åt sig äran för hans upptäckter. På samma sätt insåg han ibland inte att hans goda avsikter (utvecklingen av gedigen kunskap och bättre vårdtjänster) ledde till problem för andra människor.

Bengt Hagberg påbörjade de första epidemiologiska studierna i världen på det tillstånd som vi nu generellt refererar till som ADHD. Detta var under tidiga 1970-talet, långt innan det internationella samfundet hade någon som helst aning om att detta var den vanligast förekommande av alla utvecklingsneurologiska funktionsstörningar hos barn (och även ur ett livstidsperspektiv).

Bengt Hagberg besatt en viss i det närmaste naiv, visionär (intuitiv) egenskap. Hans kliniska observationsförmåga var oöverträffad. Han var också en av de första klinikerna att faktiskt ligga ned på golvet och krypa runt, då han genomförde sina ”motoskopiska” undersökningar av barn med avvikande utveckling. Han var både en förstklassig kliniker och en systematisk forskare, en mycket ovanlig kombination hos en och samma individ. Och han var, i ordets bästa bemärkelse, en snäll, generös man.

Alla vi som haft turen att få lära oss och inspireras av Bengt, och även, kan vi säkert säga, alla de familjer över hela världen som drabbats av följderna av utvecklingsneurologiska funktionsstörningar, saknar honom omåttligt, men kan samtidigt inte annat än bli upplyftade bara hans namn ens nämns.

Christopher Gillberg, Carina Gillberg, Peder Rasmussen, Mårten Kyllerman, Elisabeth Fernell, Ingrid Olsson, Paul Uvebrant, Barbro Westerberg, Mar Tulinius, Kate Himmelmann, Martin Bax, Brian Neville.
 

AV: Anna Spyrou

Sidansvarig: |Sidan uppdaterades: 2016-12-13
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?