Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

BIRGIT OLSSON-FÖRELÄSNINGAR

Birgit Olsson, fru till Sten A Olsson, grundare av Stenasfären, testamenterade pengar för att instifta ”Birgit och Sten A Olssons stiftelse till stöd för forskning kring psykiska handikapp”.

Stiftelsen bidrar till finansieringen av Gillbergcentrum vid Institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Sahlgrenska akademin såväl som till Birgit Olssons lektorat, knutet till centret. Gillbergcentrum kommer huvudsakligen att bedriva forskning på områdena autism, ADHD och anorexi.

Gillbergcentrum grundades 2010 och har ca 80 aktiva forskare knutna till verksamheten. Birgit Olsson-föreläsningen är ett årligt event där en framstående forskare inom autism, ADHD eller anorexi väljs ut till att ge en föreläsning inom ett av dessa områden. På följande sidor finner man både skriftliga resuméer och videoklipp med inspelningar av föreläsningarna.

2019

Maltreatment-Associated Psychiatric Problems - How Trauma and ESSENCE are Linked

Barn med utvecklingsneurologiska problem som ADHD, autism och intellektuell funktionsnedsättning löper större risk att misshandlas och försummas. Barn som har misshandlats och försummats löper högre risk för utvecklingsneurologiska problem. Hur hänger trauman och utvecklingsneurologiska problem ihop?
Människor är byggda för att kunna hantera stress. Vi måste alla handskas med olika trauman någon gång i livet, allt från olyckor till att förlora våra nära och kära. Anknytningsrelationer inom familjer och andra gemenskaper ger oss det stöd vi behöver för att kalibrera vår stress och återställa vår fysiologi efter att vi genomlidit ett trauma. Men om stresskalibreringen slår helt och hållet fel kan det mynna ut i våld eller till och med självmord. Barn med utvecklingsneurologiska problem har ofta svårt att kalibrera sina stressystem även när de mår som bäst – och deras symptom (till exempel hyperaktivitet, överkänslighet, krav på rutiner) kan göra situationen ännu svårare att hantera för föräldrarna. Om föräldrarna känner sig överväldigade, och det i sin tur leder till misshandel och försummelse, kan små barn bli emotionellt tillbakadragna. Detta leder till en ond cirkel där barnet, som redan har svårt att hantera stress som det är, varken söker tröst eller får någon hjälp från föräldrarna när stress väl uppstår, varpå stresskalibreringen bara blir sämre och sämre. Vi misstänker att detta kan vara en viktig mekanism i utvecklingen av allvarliga psykiatriska problem senare i livet. En forskningsstudie som vår grupp just genomfört ger första beläggen för att så kan vara fallet. Vad allt detta innebär är att förebyggande strategier bör inbegripa stöd för stressade föräldrar (till exempel familjecenter) och erbjuda relationsfokuserade insatser för utsatta familjer med små barn (till exempel Video Interaction Guidance, alltså vägledning via videointeraktion). Om någon – barn eller vuxen – redan har varit med om misshandel eller försummelse är det viktigt att vi undviker specialisering och ser till att den personen får en heltäckande bedömning som väger in både traumarelaterade och utvecklingsneurologiska problem.

2018

The Second Attention Disorder - Sluggish Cognitive Tempo vs. ADHD

Den åttonde Birgit Olssonföreläsningen, arrangerad av Gillbergcentrum den 28 november, hölls av professor Russell A. Barkley, Virginia Treatment Center for Children och Virginia Commonwealth University Medical Center, Richmond, Virginia, USA. Ett närmast fullsatt auditorium fick lyssna till professor Barkleys föreläsning med titeln ”The Other Attention Disorder: Sluggish Cognitive Tempo vs. ADHD”. Föreläsningen gav en historisk bakgrund till Sluggish Cognitive Tempo (SCT) och en översikt av det aktuella kunskapsläget. SCT, som i dagsläget inte är en formell diagnos, inkluderar symtom som t.ex. överdrivet dagdrömmande, att förefalla vara någon annanstans, långsam, sömnig, mindre aktiv etc. Professor Barkley redogjorde för likheter och skillnader mellan SCT och ADHD och då främst med ADHD, huvudsakligen ouppmärksam form. Han beskrev att SCT och ADHD i vissa fall överlappar, att många personer med ADHD har SCT men det finns personer med SCT som inte har ADHD och vice versa. Skillnader som beskrevs var t.ex. att impulsivitet inte förekommer vid SCT, att bristande exekutiva funktioner inte framträder lika tydligt vid SCT som vid ADHD, att den ouppmärksamhetsproblematiken som är vid ADHD är olik den vid SCT, att ADHD-medicinering inte har samma effekt vid SCT som vid ADHD, att funktionsnedsättningen vid SCT inte minskar i vuxen ålder utan kan även öka. Vidare presenterade professor Barkley fynd som talade för att SCT förklarar viktiga faktorer såsom funktionsnedsättning, samsjuklighet, neuropsykologi etc. Sammanfattningsvis hävdar Russell Barkley att SCT inte är en variant/subtyp av ADHD utan ett eget tillstånd även om de kan förekomma samtidigt hos personer.

2017

Improving understanding of the avoidance and restriction of food intake: Picky eating, ARFID and Anorexia Nervosa

Den 16 november 2017 arrangerade Gillbergcentrum den årliga Birgit Olssonföreläsningen. Årets föreläsning, den sjunde i ordningen, hölls av psykolog Rachel Bryant-Waugh, förståndare på ätstörningsenheten vid Great Ormond Street Hospital for Children i London samt hederslektor vid University College i London. Titeln på hennes föreläsning var ”Improving understanding of the avoidance and restriction of food intake: Picky eating, ARFID and Anorexia Nervosa”. Fokus för Rachel Bryant-Waughs föreläsning var extremt undvikande och restriktivt ätbeteende. Rachel Bryant-Waugh beskrev diagnosen Undvikande/restriktiv ätstörning (Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder, ARFID), som introducerades i DSM-5, och jämförde den med diagnosen anorexia nervosa. De tre kardinalsymtomen som Rachel Bryant-Waugh poängterade som viktiga vid ARFID var ”low interest” (lågt intresse), ”sensory” (sensoriskt) och ”fear” (rädsla). Att det finns ett bristande intresse för att äta, att undvikande av maten grundar sig på matens karaktäristika och att det finns en rädsla för negativa konsekvenser av ätandet t.ex. rädsla för kvävning. Till skillnad mot anorexia nervosa har personer med ARFID inte en störd kroppsupplevelse och ätstörningen har inte sin grund i en önskan att bli smalare eller att ändra kroppsform. En följd av extremt undvikande och restriktivt ätbeteende är att man inte får i sig det näringsintag som kroppen behöver vilket i sin tur leder till en försämrad hälsa. Det finns likheter mellan anorexia nervosa och ARFID såsom att viktminskning förekommer i båda tillstånden även om det inte är lika vanligt vid ARFID, att matintaget är begränsat, att konflikter i samband med måltiderna är vanligt, samt förhöjd risk för social isolering och påverkan på familjen, men fokus på kroppsvikt och att undvika viktökning som finns i anorexia nervosa finns inte i ARFID. Det finns också en skillnad i att barn med ARFID tidigare i åldern än vid anorexia nervosa haft ett avvikande ätbeteende. Vilket av kardinalsymtomen som är framträdande hos barnet avgör val av behandlingsfokus. Har barnet “low interest” behövs rutiner och struktur vid matsituation, är grunden för ARFID den sensoriska känsligheten så behövs kanske miljön vid matsituationen kartläggas och förändras så att störande stimuli utesluts och är det ”fear” så är ett kognitivt beteendeterapeutiskt förhållningssätt med exponering samt psykoedukation ofta rekommenderat. Enligt Rachel Bryant-Waughs egen kliniska erfarenhet finns en överrepresentation av barn med ARFID som också har en ESSENCE-problematik.

2016

The Changing Face of Autism

16 november 2016 hölls den sjätte Birgit Olsson-föreläsningen på Konferenscentrum Wallenberg i Göteborg. Detta års föreläsning hölls av professor Fred Volkmar, som är en världsauktoritet på autismspektrumtillstånd (AST) och verksam vid Yale University. Under rubriken "The changing face of autism" talade professor Volkmar om hur synen på AST utvecklats över tid. På 1970-talet började förståelsen av AST som hjärnbaserat och starkt genetiskt att slå igenom och behovet av strukturerad behandling togs upp. Professor Volkmar pekade på den oerhörda ökningen av forskning och allmänintresse kring AST från 1980-talet och framåt och tog upp både områden där stora framsteg gjorts och områden där forskningen fortfarande är begränsad. Medan genetik nämndes som ett område där forskningen har gjort betydande framsteg togs forskning om åldrande och äldre vuxna liksom interventionsforskning upp som exempel på områden som är svåra att finansiera och som ägnats ett relativt blygsamt forskningsintresse. Forskning om depression och humörproblem, studier om hur man matchar barn med bästa behandlingsmetod, och sådana som tar upp nya sätt att förhålla sig till tidig diagnos beskrev professor Volkmar som andra områden där behovet av mer forskning är stort. Ett annat tema som berördes under föreläsningen var det problematiska i urval och avgränsningar i många AST-studier, inte minst när forskningen rör evidensbaserade interventioner. Urvalet relaterar till hur representativ en studie kan göra anspråk på att vara. Den växande förståelsen för att överlappande av symptom, s.k. komorbiditet, är regel snarare än undantag vid AST, reflekteras inte adekvat i forskning, där många studier har som mål att endast inkludera individer med "ren" autism. När individer exkluderas från studier på grund av komorbiditet kan det resulterande urvalet snarare sägas utgöra en undergrupp än en grupp som kan göra anspråk på att representera hela eller majoriteten av gruppen personer med AST. Professor Volkmar lyfte också fram behovet av individanpassade interventioner och stöd i skolan samtidigt som han konstaterade att skolor ofta har en metod som används som om denna vore bäst lämpad för samtliga individer med AST.

2015

Current Concepts in the Neurobiology of ADHD Across the Lifecycle

Current Concepts in the Neurobiology of ADHD Across the Lifecycle var titeln på årets Birgit Olssonföreläsning, den femte i ordningen, som ägde rum den 18 november 2015 i Wallenbergsalen i Göteborg. I år hölls föreläsningen av Joseph Biederman, som är professor i psykiatri vid Harvard Medical School och tillika chef för Pediatric Psychopharmacology Unit vid Massachusetts General Hospital. Professor Biederman har publicerat mer än 700 vetenskapliga artiklar främst inom ADHD-området. ADHD-prevalensen är 5-10 % oavsett var man befinner sig på jordklotet. Det är minst dubbelt så många pojkar som flickor som har ADHD. Vårt största problem med ADHD idag är enligt professor Biederman behandlingsföljsamhet, där 80-90 % inte längre medicinerar ett år efter behandlingen satts in. Ett annat problem är att det föreligger i genomsnitt en fördröjning på närmare fem år från det att de första ADHD-symtomen debuterar till det att behandling initieras. Joseph Biederman var noga med att poängtera hur viktiga dessa år är i barnets liv och att man aldrig kan hämta igen dessa förlorade år, ”The train of childhood passes the station only once in life”. Barnets ADHD-symtom ändrar sig över tid och är beroende av vilken kontext barnet befinner sig i; spelar man dataspel fungerar man ofta bra, men när man ska göra något man inte är intresserad av, fungerar man dåligt. Flickor med ADHD missas ofta och orsaken kan vara att flickor är mindre aggressiva och mindre störande jämfört med pojkar. ADHD-symtom i form av överaktivitet och impulsivitet minskar ofta efter 12 års ålder. Impulsivitet medför oftast sämst prognos medan ouppmärksamhet är det symtom som oftast består. I vuxen ålder är det 15 % som inte längre besväras av några ADHD-symtom medan 70 % fortsätter att ha symtom som medför en funktionsnedsättning. Vuxen-ADHD förekommer hos cirka 5 % av befolkningen. Joseph Biederman framförde tre neurobiologiska hypoteser om ADHD varav den första handlade om hjärnavbildning. I magnetkamera (MR)-studier från början av 2000-talet kunde man på vuxna personer med ADHD konstatera neuroanatomiska avvikelser i form av signifikant mindre volymer hos dorsoanteriora cingulate, anteriora cingulate, pannloben och lillhjärnan. Studier av hjärnbarkens bredd hos vuxna har visat signifikant tunnare bredd hos anteriora cingulate. Funktionell MR på vuxna med ADHD har visat att hjärnbarken i dorsoanteriora cingulate inte aktiveras vid kognitiv testning, vilket sker hos friska jämförelsepersoner. I stället aktiveras andra delar av hjärnan vid ADHD. Vid behandling med metylfenidat, ett centralstimulerande (CS) läkemedel, ses en förbättring så till vida att rätt område aktiveras. Metaanalyser har visat att volymen hos basala ganglierna är reducerad vid ADHD, men behandling med CS medför en normalisering av volymen. Den andra neurobiologiska hypotesen berörde signalsubstanser i form av katekolaminer, där dopamin (DA) och noradrenalin är involverade vid ADHD. Pannlobsbarken, som i högsta grad är involverad vid ADHD, är också det lokus där dopaminerga mediciner såsom CS har sin effekt. Den tredje hypotesen gällde genetik. Vi vet idag med hjälp av metaanalyser att ADHD kan till 75 % förklaras av genetik. Detta är en mycket hög siffra jämfört med många andra psykiatriska och somatiska sjukdomar. Kandidatgenanalyser har fokuserat på DA-omsättningen och man har funnit att gener som kodar för DA-frisättningen, DA-receptorer samt DA-transportören är alla involverade vid ADHD genom att DA-tillgången minskar. Vid så kallade ”genome wide association studies” (GWAS), behövs prover från tusentals personer för att kunna hitta ett antal avvikelser på gener, som är överrepresenterade vid ADHD. Bland icke-genetiska orsaker till ADHD finns bland annat rökning hos modern under graviditeten. Djurstudier där mamman fått nikotin under tiden hon är dräktig visar att barnen senare uppvisar överaktivitet oberoende av kön. Psykiatrisk samsjuklighet vid ADHD var nästa ämne på agendan, där Biederman påpekade att CS-medicinering ofta har en skyddande effekt mot samsjuklighet. Beträffande substansrelaterade syndrom föreligger ett kritiskt fönster mellan 18 och 20 års ålder för att utveckla ett missbruk. Biederman förklarade att detta beror på att den unge vuxne ofta flyttar hemifrån i denna ålder och sällan står på någon ADHD-medicin. Medicinering innebär minskad risk för att börja röka och för att begå kriminella handlingar. Att ha ADHD innebär en ökad risk att senare utveckla såväl posttraumatiskt stressyndrom som traumatiska hjärnskador. Efter föreläsningen ställdes många frågor från auditoriet. Föreläsningen frekventerades av drygt 300 personer, som efteråt bjöds på dryck med tilltugg i foajén.

2014

Toward a Science of Eating Disorders - Replacing Myths with Realities

Cynthia M Bulik discusses the Birgit Olsson Lecture

Den 12 September 2014 anordnade Gillbergcentrum den årliga Birgit Olssonföreläsningen, för fjärde året i rad, i Wallenbergsalen i Göteborg. Årets föreläsare, Cynthia Bulik, är Distinguished Professor i ätstörningar och chef för UNC Center of Excellence för ätstörningar, University of North Carolina, Chapel Hill. Dessutom har hon nyligen rekryterats till Karolinska Institutet för att bedriva forskning halvtid under en tioårsperiod. Professor Bulik är världsledande expert inom ätstörningsområdet och hon har en imponerande vetenskaplig produktion. Hennes forskning gällande ätstörningar (ÄS) inbegriper en rad olika områden inklusive behandling, djurstudier, epidemiologi samt tvilling- och genetikstudier inom ÄS och fetma. Hon har skrivit flera böcker, den senaste i raden, som gavs ut förra året, handlar om ÄS mitt i livet, ”Midlife eating disorders”. Titeln på årets föreläsning var ”Toward a Science of Eating Disorders: Replacing Myths with Realities”. Professor Bulik inledde sitt föredrag med att fastslå att vi måste försöka undanröja många myter, t ex att ”dysfunktionella familjer skapar anorexia nervosa”. Sanningen är att ingen behandling av anorexia nervosa (AN) är riktigt effektiv. Därefter bytte hon spår och pratade om vad som gör att man tippar över till en ÄS, dvs. vilka faktorer triggar ÄS-insjuknandet. Cynthia Bulik nämnde bland annat genetik, neurobiologi, hormoner, timing, infektioner/sjukdomar, stressorer, mikroorganismer och tillgång på mat (vid hetsätningsstörning). Hon uppmanade också publiken att ”ta sig utanför ätstörningsön” för att få nya idéer från andra vetenskaper och vice versa; bjuda in andra vetenskaper att intressera sig för ÄS. Cynthia Buliks föreläsning kom att domineras av de genetiska framsteg som gjorts inom ÄS-området. Vi vet att ÄS tenderar att vara överrepresenterat i vissa familjer. Baserat på svenska tvillingstudier har Bulik visat att heritabiliteten vid AN är cirka 0.60. Genetiska studier av AN har gått från kandidatgenanalyser, där man behövde prover från hundratals individer, till ”genome wide association studies” (GWAS), där det krävs prover från tusentals individer. Med hjälp av GWAS kan så kallade single nucleotid polymorphisms (SNPs) identifieras. Erfarenheter från schizofreniforskningen, där GWAS har analyserats på 34000 fall, talar för att det kommer att krävas 25000 fall för att identifiera tillräckligt många SNPs. Professor Bulik koordinerar Anorexia Nervosa Genetic Initative, ANGI, som samlar in prover från AN-individer i Sverige, Danmark, USA och Australien. Mikroorganismer var Cynthia Buliks nästa ämne för dagen. De senaste åren har hon intresserat sig för tarmens mikroflora. Hennes studier har visat att individer med AN har färre typer av bakterier i tarmen jämfört med friska jämförelseindivider. Hos personer med AN är bakterien Methanobrevibacter smithii överrepresenterad. Denna bakterie har förmågan att extrahera mer näringsämnen från födan jämfört med magtarmbakterier i allmänhet. Att denna typ av bakterie är närvarande kan möjligen förklara varför en person med AN kan överleva trots ett dagligt kaloriintag på 400 kcal. Det förefaller som om denna typ av bakterie faktiskt håller patienten vid liv. Mikroorganismer kan eventuellt bli användbart i behandlingen av uppblåsthet och andra magtarmbesvär i samband med ökad mattillförsel som ett led i AN-behandlingen. Professor Bulik nämnde även neurovetenskapliga aspekter på ÄS-forskning. Hon beskrev en invasiv teknik, ”optogenetic targeting”, där hjärnbanor kan stimuleras med hjälp av ljus. Hon visade ett experiment där en hjärnbana hos en gnagare stimulerades och detta ledde till ett sug efter fet mat hos gnagaren. Cynthia Builk avslutade föreläsningen med att slå fast en del realiteter; AN är en allvarlig biologiskt influerad psykiatrisk sjukdom, både genetiska och omgivningsfaktorer influerar ÄS, familjer kan vara våra bästa bundsförvanter i behandlingen och behandlingen fortsätter att vara bristfällig. Efter föreläsningen fanns utrymme för frågor till föreläsaren. Därefter serverades dryck med tilltugg. Tillställningen var välbesökt; cirka 200 gäster besökte Professor Buliks föreläsning. Föreläsningen finns publicerad i Nordic Journal of Psychiatry.

2013

From Synaptic Genes to Brain Connectivity in Autism Spectrum Disorder

För tredje gången anordnade Gillbergcentrum vid Göteborgs universitet den årliga Birgit Olsson föreläsningen, som i år ägde rum den 13 september. Inbjuden föreläsare var Thomas Bourgeron, professor i genetik vid Paris Diderot universitetet och ledare för den Neurovetenskapliga avdelningen vid Pasteur Institutet i Paris. Thomas Bourgeron, som också är gästprofessor vid Gillbergcentrum, är en världsledande forskare inom autismgenetik. Hans grupp har tillsammans med Gillberggruppen påvisat viktiga genmutationer med betydelse för synapsfunktioner i hjärnan och därmed för utveckling av autismspektrumtillstånd. Gruppen har också kartlagt genmutationer som påverkar melatoninsyntes och som ökat vår förståelse och våra behandlingsmöjligheter av de sömnstörningar som är vanliga vid autismspektrumtillstånd. Hans föreläsning hade rubriken “From Synaptic Genes to Brain Connectivity in Autism Spectrum Disorders”. Mer än 150 deltagare lyssnade till Thomas Bourgerons fascinerande föreläsning – en resa genom autismspektrumtillståndens ”genetiska landskap”, ett landskap som byggs upp av 2 meter DNA i varje cell, med ungefär 22. 000 gener och mer än 3 miljarder baspar. Elegant belystes detta landskap där genetiska, epigenetiska och omgivningsfaktorer samspeler. Auditoriet fick en historisk tillbakablick rörande betydelsen av den enorma kunskapsutveckling som skett när det gäller autismspektrumtillstånd, inte minst på det genetiska området. En kunskap som också fått stor betydelse för utredning, stöd och insatser till barn med dessa tillstånd. Thomas Bourgeron uttryckte att den genetiska informationen om orsaken till autismspektrumtillstånd kan hjälpa oss att ”identifiera den bästa omgivningen för individen”. Kort nämndes också om den svåra situationen i Frankrike, där man trots den stora kunskapsutvecklingen i stor utsträckning hållit fast vid gamla synsätt om psykologiska faktorer som orsak till autism. Thomas Bourgeron nämnde också vikten av att se hur olika utvecklingsrelaterade funktionsproblem samexisterar och överlappar; på det sätt som presenterats genom begreppet ESSENCE (Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations). De första identifierade genetiska orsakerna till autismspektrumtillstånd utgjordes av mutationer i enskilda gener; som till exempel Fragile X och Retts syndrom. Ett expanderande område nu inom genetiken rör så kallade ”copy number variants”, det vill säga om hur små bortfall eller dupliceringar av genetiskt material förändrar gener och deras påverkan av hjärnans nervceller och kopplingar mellan dessa (synapser). En genetisk orsak till autismspektrumtillstånd kan nu tack vare den nya forskningen identifieras i uppemot 25% av barn med dessa funktionsnedsättningar. Under föreläsningen visades också med visuell teknik intressanta musmodeller där man kunde se hur mutationer i olika gener givit upphov till symtom överensstämmande med autism med annorlunda mönster i socialt fungerande, kommunikation/vokalisation och beteende. Avslutningsvis berördes också att de genetiska framstegen på sikt kan få betydelse för möjligheten till mer specifik behandling av individer med autismspektrumtillstånd. Föreläsningen finns publicerad i Nordic Journal of Psychiatry.

2012

Use and Misuse of ADHD treatments in Childhood and Adult Life

Den 13 december 2012 arrangerade Gillbergcentrum den årligen återkommande Birgit Olssonföreläsningen för andra året i rad. Arrangemanget ägde rum i Wallenbergsalen, på Medicinareberget i Göteborg. Årets föreläsare var professor emeritus Eric Taylor från Institute of Psychiatry, King’s College i London. Professor Taylor är en världsauktoritet inom ADHD-området och har en imponerande vetenskaplig produktion. Hans forskning om ADHD spänner över bland annat behandling, diagnostik, förlopp, genetik, samsjuklighet, genus och kulturella spörsmål. Taylors behandlingsstudier och reviewartiklar ligger till grund för både europeiska riktlinjer och brittiska NICE guidelines gällande diagnostisering och behandling av ADHD. Professor Taylors föreläsningsämne för dagen var ”Use and misuse of ADHD treatments in childhood and adult life” med underrubriken ”Controversies in ADHD treatment”. Eric Taylors föredrag inleddes med en jämförelse mellan olika länders förskrivning av centralstimulantia, och han exemplifierade med USA som förskriver mer centralstimulantia än det finns barn med ADHD och Storbritannien som förskriver långt under det egentliga behovet. Taylor beskrev vidare hur stor skillnad det är mellan olika länders riktlinjer för utredning och behandling av ADHD. Riskerna med centralstimulantiabehandling togs upp, och en eventuellt ökad risk för plötslig död kunde inte säkert styrkas. Enligt Taylor innebär medicinering med centralstimulantia varken en ökad eller minskad risk för den unge att utveckla ett drogmissbruk. Problemet vid ADHD är helt enkelt att man har svårt att säga nej till droger. Det mest effektiva sättet att få ungdomar att avstå från att börja med droger är att låta en jämnårig före detta drogmissbrukare informera om konsekvenserna av ett missbruk. Centralstimulantia jämfördes med beteendeterapi och Taylor beskrev bägge behandlingarna som både effektiva och kostnadseffektiva. Han poängterade emellertid att det finns många fördelar med att lägga till medicinering vid behandling med beteendeterapi, men få fördelar med att lägga till beteendeterapi vid medicinering. Sambandet mellan ADHD och uppförandestörning beskrevs. Om föräldrar har en fientlig attityd till ungdomen och individen själv inte har jämnåriga vänner utgör detta riskfaktorer för att utveckla uppförandestörning och senare även antisocial personlighetsstörning. Denna risk gäller såväl pojkar som flickor. Taylor beskrev avslutningsvis konsekvenserna av obehandlad ADHD och menade att detta är en av de allvarligaste riskfaktorerna för dålig psykisk hälsa hos unga vuxna. Efter föredraget fanns utrymme för frågor. Därefter bjöds det på förfriskningar och tilltugg. Föreläsningen var mycket välbesökt; närmare 200 gäster kom för att lyssna på professor Eric Taylor. Föreläsningen finns publicerad i Nordic Journal of Psychiatry.

2011

Buildning Coherence from Mechanism to Treatment in Eating Disorders

Den 13 december 2011 ägde den första Birgit Olsson-föreläsningen rum i Arvid Carlssons föreläsningssal på Medicinareberget i Göteborg. Janet Treasure, årets föreläsare, är professor i psykiatri vid King’s College, London och chef för Eating Disorders Unit vid South London och Maudsley NHS Trust. Professor Treasure är en världsauktoritet inom ätstörningsområdet och hennes forskning spänner över vitt skilda områden, alltifrån djurmodeller och genetik till neuropsykologi och interventioner. Professor Janet Treasure föreläste på ämnet “Building coherence from mechanism to treatment in eating disorders”. Föredraget belyste specifika svårigheter hos personer med anorexia nervosa i form av beteende och kognition och drog paralleller till problematiken inom autismspektrum. Christopher Gillberg och medarbetare har varit pionjärer när det gäller att belysa släktskapet mellan anorexia nervosa och autism. Treasures grupp har med sina studier bekräftat och fördjupat denna kunskap och utvecklat behandlingsformer baserade på forskningsresultaten. Det är främst personer som är rigida och har ett detaljtänkande och inte tillfrisknar från anorexia nervosa, som kan vara hjälpta av de nya behandlingsformerna. Föreläsningen var mycket uppskattad och välbesökt. Efter föreläsningen fanns utrymme för frågor från auditoriet. Därefter serverades förfriskningar med tilltugg. Professor Treasures föreläsning finns i sin helhet på denna sida. Föreläsningen finns publicerad i Nordic Journal of Psychiatry. Birgit Olsson-föreläsningen är ett årligen återkommande evenemang i Gillbergcentrums regi. Ämnet för föreläsningen ska vara inom något av följande områden: autism, ADHD eller anorexia nervosa. Föreläsningen är uppkallad efter Birgit Olsson, som var gift med Sten A Olsson, grundaren av Stenakoncernen. Birgit Olsson testamenterade pengar för att instifta ”Birgit och Sten A Olssons stiftelse till stöd för forskning kring psykiska handikapp”. Stiftelsen finansierar Gillbergcentrum och Birgit Olssons lektorat/professur. I anslutning till att Gillbergcentrum inrättades, beslutades om ett årligt återkommande seminarium för att hedra Birgit Olssons minne, Birgit Olsson-föreläsningen.

 

 

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2018-07-19
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?