Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Språkstörning/DLD

Bild: Africa Studio/Shutterstock.com

Vad är språkstörning?

Språkstörning (Language disorder) eller ”utvecklingsrelaterad språkstörning” (på engelska Developmental language disorder, förkortat DLD) är en komplex utvecklingsneurologisk språklig funktionsnedsättning som innebär att man har svårt att lära sig sitt eller sina modersmål på samma sätt och i samma takt som jämnåriga. Språket utvecklas i samspel med miljön och behovet av att kommunicera driver utvecklingen. Barn med språkstörning kan ha svårigheter med ljudsystemet, svårt att formulera sig muntligt och att hitta ord, svårigheter att lära sig nya ord och/eller att förstå talat och skrivet språk. Barn med diagnosen språkstörning har betydande svårigheter inom ett eller flera av dessa områden som påverkar talat språk, förståelse och/eller kommunikationsförmåga.

Idag vet vi att hela hjärnan är involverad i språkinlärningen och forskning visar att de språkliga svårigheterna finns med tidigt i utvecklingen. Flera olika kognitiva processer är involverade, till exempel exekutiva funktioner, arbetsminne och processhastighet/bearbetning, vilket talar emot att det handlar om specifika svårigheter vad gäller språk. Samma typ av kognitiva nedsättningar ses också hos barn med ADHD och hos barn med autism – tillstånd som ofta förekommer samtidigt som språkstörning.

Hur vanligt är språkstörning?

Språkstörning är den vanligaste funktionsnedsättningen hos barn och förekommer isolerat eller samtidigt som någon annan funktionsnedsättning. Utvecklingsrelaterad språkstörning/DLD förekommer hos 5–8 % av alla en- eller flerspråkiga barn i förskoleålder. Därutöver har 2–3 % språkstörning tillsammans med intellektuell funktionsnedsättning eller annan känd relaterad diagnos, t.ex. autism (Language disorder associated with…).

Hos ca 2–3 % av alla barn drabbade är språkstörningen grav, alltså svår och varaktig.

Vad orsakar språkstörning?

Språkstörning eller DLD anses vara multifaktoriellt betingad vilket betyder att det inte finns en ensam förklaring till de språkliga svårigheterna. Språkstörning är oftast ärftlig, d.v.s. det är vanligt att en eller flera släktingar har varit sena i sin språkutveckling eller har läs- och skrivsvårigheter.

Att genetiken, d.v.s. ärftligheten, är av betydelse har visats när man gjort tvillingstudier, men det finns dock inget diagnostiskt genetiskt test. Istället finns ökad samstämmighet bland forskare om att man i de flesta fall av språkstörning troligtvis inte kommer hitta en ensam isolerad orsak. Istället anses Språkstörning/DLD vara en komplex multifaktoriell störning där ett antal riskfaktorer samverkar med gener och stör språkutvecklingen.

Språkstörning – kön och ålder

Enligt olika befolkningsstudier förekommer språkstörning ungefär i samma utsträckning hos både pojkar och flickor, men i kliniska grupper så är språkstörning vanligare hos pojkar. Det är framförallt pojkar som kommer till utredning, precis samma förhållande som gäller för andra symtomdiagnoser som t.ex. ADHD och autism.

Hos vissa barn är språkstörningen varaktig, framförallt om språkstörningen är grav/svår. Den yttrar sig på olika sätt i olika åldrar och påverkar långsiktigt barnet och dess familj. Det som i 2-årsåldern visar sig som svårigheter att börja använda talade ord och små meningar, kan längre fram i 4-års åldern visa sig som talsvårigheter, t.ex. att uttala olika språkljud, att ljuden inom ett ord kastas om (t.ex. att barnet säger ”patek” istället för ”paket”) eller att ljuden inom ett ord påverkar varandra (t.ex. att barnet säger ”tat” istället för ”katt”). När barnet närmar sig skolåldern kan det ha svårt med ordmobilisering/begrepp, att berätta sammanhängande eller att tänka på språket mer abstrakt, dvs har svårt med språklig medvetenhet. Lite senare kan språkstörningen påverka läs- och skrivinlärningen.

Det är vanligt att språkstörningen får konsekvenser för barnet, t.ex. ökad risk att hamna utanför i leken eller att bli retade/mobbade. Studier av äldre barn med språkstörning visar att vissa riskerar få psykosociala problem, inlärningssvårigheter och på längre sikt påverkas skolprestation och yrkesval. Därför behövs fortsatt stöd och uppföljning också av skolbarn med språkstörning i större utsträckning än vad som kan erbjudas idag.

Hur kommer barnen till logoped?

De flesta barn i Sverige med sen språkutveckling uppmärksammas via den hälsoövervakning och screening som sker inom barnhälsovården vid olika nyckelåldrar. Redan på 1970-talet infördes screening vid 4 års ålder med syfte att framförallt fokusera på barnets tal (vilka språkljud som barnet behärskar, heshet, stamning, nasalitet), men sedan 1990-talet fokuseras yngre barns tal-, språk- och kommunikationsförmåga. Majoriteten av landets barnhälsovårdsenheter använder idag antingen 2,5 års språkscreening (”Miniscalco-metoden”) eller 3 års språkscreening (”Westerlund-metoden”), som båda är vetenskapligt utvärderade. För närvarande pågår intressant forskning om man också via en jollerscreening på BVC av 10 månader gamla barn kan upptäcka barn som behöver stöd i sin tal- och språkutveckling. På vissa håll i landet kan föräldrar också skriva en så kallad egen remiss om de har frågetecken/oro kring sitt barns språkutveckling.

Hur diagnostiseras språkstörning?

En grundläggande bedömning hos logoped med frågor till föräldrarna om ärftlighet och tidigare utveckling, test av olika språkliga områden (språkljud, grammatik, ordförråd och pragmatik) och kartläggning av de olika miljöer barnet vistas i, uteslutande av fysiska faktorer leder till diagnos. Legitimerade logopeder i Sverige sätter idag diagnoser enligt ICD-10 (WHO) men en betaversion av ICD-11 finns tillgänglig via https://icd.who.int/browse11/l-m/en. Syftet med diagnosen är att informera om barnets språkliga profil och dess behov samt predicera förutsättningar framöver i livet.

Många logopeder arbetar ”isolerat” på sjukhus eller inom primärvården, men i andra sammanhang – t.ex. inom habilitering, neuropsykiatri och BUP – arbetar logopeder i team.

Vid bedömning av verbal och icke-verbal kommunikation samt social interaktion, alltså pragmatiska förmågor, är det viktigt att också komplettera med observationer av naturliga aktiviteter t.ex. en lek som framkallar och synliggör kommunikativa intentioner. Om man finner pragmatiska avvikelser hos ett barn bör man gå vidare med mer ingående utredning av barnets kontakt- och samspelsförmåga och allmänna utvecklingsnivå.

I betaversionen av ICD-11 (januari 2020) finns under rubriken Neurodevelopmental disorders (utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar) förslag att Developmental speech or language disorders (utvecklingsrelaterade tal- eller språkstörningar) ska delas upp i:
Utvecklingsrelaterad talljudsstörning (Developmental speech sound disorder, förkortat SSD) och Utvecklingsrelaterad språkstörning (Developmental language disorder, förkortat DLD).
• SSD inkluderar svårigheter med språkljud/artikulation och utesluter dövhet, sjukdomar i nervsystemet och dysartri.
• DLD inkluderar svårigheter med att tillägna sig, förstå, producera eller använda språk som kommer under utvecklingsperioden, oftast tidig barndom. Personens nivå av förståelse, produktion eller användning av språk är markant under nivån för vad som förväntas utifrån ålder och intellektuellt fungerande. Språksvårigheterna förklaras inte av någon annan utvecklingsneurologisk eller sensorisk nedsättning eller neurologiskt tillstånd, inklusive hjärnskada eller infektion.
DLD exkluderar autism, sjukdomar i nervsystemet, dövhet, selektiv mutism.

Kliniskt vet vi att många förskole- och skolbarn med språkstörning samtidigt har andra kognitiva svårigheter och att det ibland kan vara svårt att veta vad som är vad. Svårigheter med koncentration/uppmärksamhet, motorik, läsning, kontakt och beteende utesluter till exempel inte att diagnosen utvecklingsrelaterad språkstörning/DLD används. Däremot används alltså inte DLD om språkstörningen är associerad med andra diagnoser, t.ex. autism. Då benämns språkstörning som language disorder, LD, associated with… Detta kan tyckas vara lite anmärkningsvärt när vi vet att många barn med autism också har språkliga svårigheter och att enligt DSM-5 (den klassifikation som ofta används inom barnneuropsykiatrin) ska både språklig och kognitiv nivå specificeras hos barn med autism.

Behandling av språkstörning

Det finns en samstämmighet om att det finns behov av tidiga insatser för barn med språkstörning eftersom tidiga tal- och språkproblem påverkar flera utvecklingsområden negativt. För barn i 2–3 års ålder rekommenderas både ett kort- och ett mer långsiktigt omhändertagande. Det kortsiktiga målet är att optimera vardagskommunikationen för att minimera eventuella beteendeproblem, stärka självförtroende och främja lek- och samspelssituationer. Det mer långsiktiga målet innebär att förebygga senare tal-, språk- och lässvårigheter. En metaanalys av 25 RCT-studier om behandling av barn med primär språkstörning påvisar effekt av behandling för fonologisk språkstörning och ordförrådsproblem. Mer blandad evidens fanns för behandling av svårigheter med expressiv ordföljd (syntax) och endast liten evidens för behandling av receptiva svårigheter. För barn med grav/svår språkstörning finns på några håll i landet speciella språkförskolor eller språkklasser, där logopeder arbetar tillsammans med pedagogisk personal i den dagliga verksamheten.
 

Av Carmela Miniscalco

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2020-03-11
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?