Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Autism och dyslexi: två eyetrackingstudier

Foto: Götaplatsens Foto

Vi träffade en av de nya medarbetarna på Göteborgs GNC, Martyna Galazka-Carney (publikationer: Galazka, M.), för en inblick i hennes bakgrund respektive forskning.

Martyna, kan du berätta om din väg till GNC?
Jag doktorerade nyligen i psykologi vid Uppsala universitet. Där jobbade jag på Barn- och Babylab och fokuserade främst på hur väldigt unga spädbarns hjärnor svarar på olika rörelsemönster. Jag var särskilt intresserad av huruvida mycket unga spädbarn kan skilja mellan sakers och levande varelsers rörelser. Under min tid i Uppsala tränade jag på att göra analyser utifrån eye tracking-resultat, något som också utgör en viktig del av mitt jobb på GNC. Även om jag gillade jobbet och studierna i Uppsala ville jag samtidigt alltid få arbeta med kliniska populationer. Detta intresse växte framförallt fram då jag arbetade på autismcentret vid Kennedy Krieger Institute i Baltimore, Maryland. Jag är väldigt glad att nu ha lyckats hitta ett jobb som kombinerar båda dessa aspekter av mitt arbete.

Kan du berätta lite om din forskning här på GNC?
Jag är inblandad i flera projekt på GNC, men det är framförallt två av dem som tar upp större delen av min tid. I det första undersöker vi mönster i ansiktsskanning av barn med dyslexi. I den här studien är vi specifikt intresserade av hur barn med dyslexi ser på ansikten när de försöker memorera en ordlista, när de lär sig läsa en ordlista eller när de försöker tyda ett främmande ord, alltså ett de aldrig hört tidigare. Det vi i grund och botten vill göra är att utforska frågan om hur barn uttyder signaler ur andras ansiktsstrukturer.
Den andra studien jag ägnar mycket av min tid åt är en träningsstudie för vuxna med autism, i synnerhet sådana som uppger att de har svårt för ögonkontakt. I studien som vi utformat kommer vi att visa våra deltagare många bilder på olika människor och djur som har direkt ögonkontakt med kameran, och mäta hur lång tid deltagarna tittar på ögonen i bilden som visas. Den mest spännande delen av den här forskningen är att deltagarna kommer att kunna genomföra träningen hemifrån. Den mest centrala aspekten av dessa studier är inte bara att se mönstren i hur deltagarna tittar – alltså vart och hur länge deltagarna tittar på bilderna – men mer allmänt vad deras fysiologiska reaktion är, till exempel om och i så fall hur snabbt deras pupiller vidgar och drar ihop sig som svar på den betraktade bildens karaktär.

Du nämnde pupillometri. Kan du berätta lite mer om vad det är och varför det är viktigt när man undersöker individer med ESSENCE?
Enligt definitionen syftar pupillometri på när man studerar hur pupillens storlek förändras – eller reagerar – till följd av nya stimuli. Det ingår i den grundläggande neurologiska undersökningen av patienter med misstänkta neurologiska skador, men på senare år har det tack vare utvecklingen av eye tracking-teknik kommit att utgöra en viktig del av psykologisk forskning. Det som verkligen är intressant med att mäta pupillen (och andra fysiologiska komponenter) är att det är ett mycket objektivt mått. Deltagarna kan inte ändra sitt svar utifrån vad de ”tror” att frågeformuläret eller utredaren vill att de ska svara. De kan inte ens påverka vad de tittar på – den fysiologiska reaktionen är just det: något som sker automatiskt och ofrivilligt. I och med detta kan vi genom att mäta pupillerna få reda på vad kroppens reaktion är på särskilda stimuli. Detta är särskilt viktigt för personer vars språk är begränsat eller som har svårt att fokusera visuellt på ett visst enskilt objekt. Det ger oss ett sätt att se bortom synligt beteende och få en inblick i hur hjärnan fungerar utan att behöva sätta dem i en maskin eller få dem att ta på en EEG-mössa.

Ett annat område du nämnde var dyslexiprojektet. Kan du berätta mer om det?
Dyslexiprojektet är särskilt viktigt för att det berör en viktig fråga: reagerar barn med utvecklingsrelaterad dyslexi annorlunda på ansikten än barn utan dyslexi? Om ja, under vilka omständigheter? Mer specifikt frågar vi huruvida barn med dyslexi i allmänhet reagerar på området runt munnen mer än barn utan dyslexi, när de blir visade ovanliga ord eller försöker memorera en ordlista. Genom att få reda på detta, eller åtminstone bilda oss en någorlunda enhetlig bild av hur dyslektiska barn reagerar på dessa viktiga stimuli, kommer vi att kunna utforma och förbättra behandling och träning inriktad på att förbättra deras läsning.

Vilka implikationer kommer denna forskning att ha för framtiden? I vilken utsträckning hoppas du att forskningen kommer att förändra hur vi behandlar och diagnostiserar personer inom den här populationen?
I stora drag är målet att förstå hur de fysiologiska reaktionerna fungerar och att etablera en profil rörande visuell uppmärksamhet för kliniska populationer. Detta kräver mycket mer forskning och sofistikerad analys än vad vi har tillgång till idag, men jag är mycket optimistisk till att stora framsteg kommer att ske inom en snar framtid. Angående anknytning till ESSENCE kan sägas att även om varje enskild patient må ha sin unika diagnos, belyser deltagarnas likartade reaktioner att det finns ett gemensamt drag, en sorts biomarkör, som vi i sin tur hoppas kommer att leda till ett mer effektivt behandlingsprogram.

Vill du få ett meddelande via e-post varje gång ett nytt inlägg publiceras på Forskarhörnan? Kontakta anna.spyrou@gnc.gu.se

Genom att prenumerera på Forskarhörnans notiser godkänner du att vi får spara din e-postadress för att kunna skicka framtida notiser till dig. Du kan när som helst välja att avsluta prenumerationen genom att kontakta anna.spyrou@gnc.gu.se

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2018-09-27
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?