Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Alla måste kunna ESSENCE

inlägg av David Eberhard 25 september 2018

När jag för några år sedan tillträdde som chef för Prima Vuxenpsykiatri Liljeholmen fanns det en specialenhet för neuropsykiatriska utredningar och behandlingar på själva mottagningen. Problemet var att den inte räckte till. Jag funderade på hur jag skulle lösa problemet men till sist insåg jag att jag var tvungen att omstrukturera. Det innebar att den befintliga neuropsykenheten i sin dåvarande form blev nedlagd. Jag tänkte mig en annan lösning än den som då varit rådande. Det föranledde en del protester från de som arbetade där och psykologerna som gjorde utredningarna var mina starkaste kritiker. Det slutade med att de sa upp sig och dessutom spred de ut mycket ovett kring min person på ett psykologforum på Facebook.

Det låter ju rimligt att just dessa personer blev förolämpade. De såg sig själva som garanter för att mottagningen skulle göra bra utredningar. Och det var självklart inte något allvarligt fel på de utredningar de hade gjort. Orsaken till varför jag gjorde som jag gjorde berodde nämligen inte alls på dem, vilket jag också försökte förklara för dem vid ett flertal tillfällen. Det berodde på prevalens.

Vi inom vuxenpsykiatrin har verkligen tagits på sängen av alla de olika funktionsnedsättningar som ursprungligen beskrivits inom barn- och ungdomspsykiatrin. Problematik som funnits sedan barndomen som förklarar mycket av det vi sett hos våra vuxna patienter, men som tidigare enbart förklarats med andra psykiatriska syndrom. Andelen personer med diverse olika samtida psykiatriska syndrom är, vid varje given tidpunkt och oavsett psykiatrisk problematik, oerhört stor. Det är inget nytt.

Som vi alla vet är det svårt att definiera exakt var gränsen mellan friskt och sjukt går och därför varierar självklart prevalenssiffrorna beroende på hur strikt man ska vara för att kunna ställa diagnos. Det gäller alla psykiatriska tillstånd. Alldeles oavsett det har det skett en exceptionell anstormning av människor som söker sig eller remitteras till vuxenpsykiatrin för att utredas avseende problematik som funnits sedan tidiga barndomen men som inte tidigare utretts. Andelen personer i befolkningen med till exempel ADHD är mycket stor, men många av dem har behövt klara sig utan någon hjälp från psykiatrin eftersom sådan inte har getts dem.

Jag bedriver sedan några år tillbaka tillsammans med Gillbergcentrum ett forskningsprojekt där vi har diagnostiserat och utrett ungefär 150 unga vuxna som sökt vuxenpsykiatrin för första gången. De har naturligtvis som förväntat flera olika sorters problematik. Vad man emellertid faktiskt kunde förutspå i förväg var att ett mycket stort antal av dem skulle komma i kontakt med mottagningen med frågeställningarna ADHD eller autismspektrumtillstånd. Och mycket riktigt. Väl över hälften av alla som deltog hade någon sådan problematik.

Detta är inte unikt för Liljeholmen. Så ser det naturligtvis ut över hela landet. Och det är inte unikt för de unga vuxna heller. Med tanke på hur psykiatrin sett ut tidigare är det snarare förväntat att det borde vara tvärtom. Bland de äldre riskerar neuropsykiatriska frågeställningar att vara ännu mer överrepresenterade. I och med att man först på senare år har uppmärksammat ESSENCE-problematik av olika slag kommer alla de som inte utretts i sin barndom eller sina tidiga vuxna år att nu vilja bli utredda. Ibland kommer de för att få behandling, men också ofta för att bara få veta om vad som plågat dem eller fått dem att känna sig annorlunda hela sitt liv. Det är naturligt, men också en viktig orsak till varför jag la ner neuropsykenheten när jag tillträdde. ESSENCE-problematik är nämligen så omfattande att det måste behärskas av alla som arbetar inom psykiatrin. Självklart ska det finnas specialiserade enheter, men på en sedvanlig öppenvårdsmottagning räcker inte specialpersonal till för att göra alla de utredningar som krävs. Dessutom hade utredningarna tenderat att ofta bli alldeles för omfattande i förhållande till övrig psykiatrisk diagnostik med långa köer som följd.

Dessa funktionsnedsättningar är bland det vanligaste vi har att göra med inom all psykiatrisk verksamhet. ADHD var bland mina unga vuxna-patienter som ingick i studien betydligt vanligare än depression. Att då inte låta all personal med formell kompetens delta i utredningsarbetet leder till staser i vårdapparaten och patientosäkert långa köer. Så ser det tyvärr ut på alldeles för många håll i landet idag. Så hur gick det med ESSENCE-integreringen i vår verksamhet? När jag började på Liljeholmen 2015 var kön över två år. Idag, fyra år senare när alla psykologer och läkare är engagerade i arbetet rör det sig om cirka en till två månader.

Notis

Vill du få en notis via e-post varje gång ett nytt inlägg publiceras på GNC-bloggen? Kontakta anna.spyrou@gnc.gu.se

Genom att prenumerera på GNC- bloggnotiser godkänner du att vi får spara din e-postadress för att kunna skicka framtida notiser till dig. Du kan när som helst välja att avsluta prenumerationen genom att kontakta anna.spyrou@gnc.gu.se

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2018-11-07
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?