Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Beteende 2.0

inlägg av Martyna Galazka-Carney 14 augusti 2018

Jag läste nyligen en artikel som dröjde sig kvar i mina tankar långt efter att jag läst klart den. Artikeln, publicerad i Journal of Personality and Social Psychology (JPSP), var skriven av Dariusz Dolinski från universitetet för samhällsvetenskaper och humaniora (SWPS) i Wroclaw, som analyserat 45 empiriska artiklar som publicerats i de senaste sex numren av JPSP. Urvalet var alltså begränsat till artiklar i just den här specifika tidskriften, men resultaten var intressanta: endast 4 av de 45 artiklarna (omfattande totalt 290 individuella studier) rapporterade något mer än hur deltagarna besvarade frågeformulär och enkäter, och endast 18 individuella studier (6 %) mätte faktiskt beteende. Det framgick även att bland dessa studier användes begreppet ”beteende” i bred bemärkelse där inte bara individers handlingar och reaktioner i särskilda experimentsituationer åsyftades utan även antalet datoriserade kognitiva uppgifter deltagarna lyckades klara. Faktiskt beteende (alltså något annat än sittställning och fingerrörelser som krävs för att lösa datoriserade uppgifter) studerades egentligen bara i en utvecklingsorienterad studie som fokuserade på hur förskoleelever agerade i olika sociala interaktioner, och även då var detta troligtvis en följd av att deltagarna var för unga för att fylla i frågeformulär eller lösa datoriserade uppgifter.

Trots begränsningarna i Dolinskis studie var dessa resultat intressanta eftersom de belyste något som forskare egentligen alltid vetat, nämligen att det är svårt att studera något så subtilt och varierande som mänskligt beteende. För det första är det svårt att definiera och validera beteende, för det andra är det svårt att återskapa det exakt och till sist är det även svårt att fånga på band. För att få spela in och dokumentera beteende – något som måste betraktas som ett nödvändigt ont i den här sortens forskning – måste man uppfylla de rigorösa krav som etiska råd med all rätt ställer för att skydda deltagarnas personuppgifter. Dessutom är beteende i sociologisk forskning statistiskt sett ofta binärt: ofta får man bara en chans att spela in deltagare i en viss situation (där de då antingen beter sig på det förväntade sättet eller inte), och då krävs en enorm urvalsgrupp för att kunna få tillförlitliga data. När studien har begränsat urval och den beroende variabeln är dikotomisk blir den efterföljande analysen av resultaten mer begränsad, vilket i sin tur gör det svårare att skapa gångbara modeller. Med dessa utmaningar i åtanke blir det uppenbart varför det ter sig enklare att förlita sig på frågeformulär och enkäter.

Mitt personliga intresse för resultaten Dolinski presenterar kretsar kring de utmaningar han beskriver i fråga om att studera beteende. Mer specifikt undrar jag huruvida dessa utmaningar verkligen är utmaningar eller om vi istället bör utöka definitionen av ”beteende”. För att använda modern terminologi kanske vi borde ”installera uppdateringar” för hur vi mäter beteende? Ett sätt att göra det skulle vara att fokusera på användning av eye tracking och sensorteknik för att mäta de fysiologiska förändringarna i människokroppen som till exempel hudkonduktans, hjärtfrekvens och pupillvidgning. Under det senaste årtiondet har användningen av sådan teknik ökat kraftigt inom psykologisk och sociologisk forskning, och på senare år har de börjat nå sin operationella och analytiska potential med mer sofistikerade och detaljerade mätningar av de tidsbundna förändringarna i det autonoma nervsystemet. Skulle den här sortens ”beteende 2.0” vara det som behövs för att ge psykologi fortsatt relevans som område för att studera mänskligt beteende?

Ja, så kan det vara. Genom att undersöka fysiologiska reaktioner verkar vi kunna ta itu med många av de begränsningar som Dolinski noterat i hur vi studerar mänskligt beteende. För det första kan dessa reaktioner mätas i ett antal deltagare och/eller i samma deltagare, vilket (i viss utsträckning) möjliggör validering och återskapning. För det andra är de data man får fram en serie datapunkter, snarare än en ljud- eller videoinspelning av deltagaren, vilket gör att deltagarens personuppgifter automatiskt avidentifieras och därmed skyddas. För det tredje är de data man får fram inte binära utan kontinuerliga, vilket gör att analysen kan göras genom vanlig hypotesprövning. Slutligen kan en enda deltagare producera extremt många datapunkter, vilket gör det mer genomförbart att samla in data.

Jag vill dock påpeka att vi inte helt kan förlita oss på fysiologiska data för alla våra problem och att vi på vissa sätt ligger en bit bort från idealet. Den huvudsakliga begränsningen ligger fortfarande i behovet av att standardisera dessa mätningar. För att ta itu med detta tror jag att mer forskning från olika labb med olika utrustning behövs för att etablera goda standardförfaranden, däribland rörande problem med datafiltrering och hur man ska hantera otillräckliga eller uteblivna data. Vi behöver även kunna hitta samband mellan olika sorters arousal, till exempel hudkonduktans och pupillvidgning, för att på så sätt verkligen kunna fastställa förhållandet mellan dem. Slutligen ska sägas att även om mätningar av fysiologisk arousal gör det möjligt för oss att formulera hypoteser, bör det snarare användas som ett komplement än någon typ av heltäckande lösning. Forskare bör fortsätta att notera och förlita sig på deltagarens fysiska beteende, hur engagerad eller motiverad deltagaren är under testsessionen samt hur deltagaren svarade på frågebaserade utvärderingar. Exempelvis skulle en individ med autism kunna uppvisa tydligt vidgade pupiller då han/hon får se arga ansikten, men för att få en mer heltäckande uppfattning om individen bör bedömaren även notera hans/hennes yttre beteende och poäng på standardiserade frågeformulär utformade för att mäta emotionell bearbetning (som bland annat Toronto Alexithymia Scale 20). Alla dessa problem går att åtgärda inom de närmaste åren och förhoppningsvis kommer man också att göra det. En del av all spännande forskning som pågår för närvarande fokuserar på arousal vid fysiologiska reaktioner hos individer med ESSENCE – ett område där GNC ligger i framkant. Jag uppmuntrar er alla att hålla er uppdaterade. För tillfället är möjligheten att även studera ”beteende 2.0” något som illustrerar Dolinskis oro i fråga om statusen för beteende inom psykologisk forskning.

Vill du få en notis via e-post varje gång ett nytt inlägg publiceras på GNC-bloggen? Kontakta anna.spyrou@gnc.gu.se

Genom att prenumerera på GNC- bloggnotiser godkänner du att vi får spara din e-postadress för att kunna skicka framtida notiser till dig. Du kan när som helst välja att avsluta prenumerationen genom att kontakta anna.spyrou@gnc.gu.se

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2018-09-24
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?

Denna text är utskriven från följande webbsida:
http://gnc.gu.se/gillbergs-blogg/beteende-2.0/
Utskriftsdatum: 2018-12-19