Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Hallå barnet!

inlägg av Gunilla Westman Andersson 12 juni 2018

Både i förskolans och skolans värld är det barnen/eleverna som dominerar i antal, men när det gäller vems röst som hörs utåt så dominerar de vuxna. Ganska naturligt kan man kanske tycka, då det är de vuxna som ska ta huvudansvaret för vad som sker i våra pedagogiska verksamheter. Samtidigt behöver vi göra allt vi kan för att se genom barnets glasögon, oavsett vilken ålder vi talar om. De flesta av oss kan förmodligen dra oss till minnes situationer när vi själva var barn där vuxna förde vår talan men som inte stämde överens med vår egen upplevelse. I detta inlägg vill jag försöka lyfta fram behovet av att just ta barnets perspektiv…

I och med Salamancadeklarationen som kom 1994 blev inkludering ett nyckelbegrepp för specialpedagogiska frågor och för förskola/skola i stort. Hur detta begrepp tolkas och används varierar, dvs innebär det att alla ska vara i samma klassrum eller handlar det om inkludering i ett vidare perspektiv? Det har hänt mycket i den svenska skolan när man tittar tillbaka historiskt. Nu har vi i Sverige skolplikt för alla. Dock är det många elever som inte kommer till skolan och i en ny undersökning som gjorts av Autism- och Aspergerförbundet framkommer att skolfrånvaron ökar bland barn och ungdomar med autism på grund av skäl som föräldrarna anser vara kopplade till att elevens behov inte kunde tillgodoses. Dessutom minskar måluppfyllelsen bland dessa elever. Det finns antagligen en rad bidragande faktorer till detta och troligen inte något enkelt svar, men det är viktigt att på allvar försöka belysa så många perspektiv som möjligt på detta problem.

Inom specialpedagogisk forskning används olika perspektiv, där två vanligt förekommande är 1) det kategoriska perspektivet, där man menar att problemet placeras på individen och 2) det relationella perspektivet, där fokus ligger på miljön och hur den påverkar individen. Dessa två perspektiv ställs ofta mot varandra som antingen det ena eller det andra. Frågan är om detta är möjligt vilket också flera forskare inom det specialpedagogiska fältet problematiserar. Ur ett inkluderande perspektiv behöver vi titta på individuella behov och förutsättningar och sätta in dessa i ett större perspektiv, där ansvaret alltid måste ligga på de vuxna i att forma miljön så att alla barn kan utvecklas. Om detta innebär att alla kan utvecklas och må bra i exempelvis ett stort klassrum, eller om några av olika skäl behöver en mindre miljö med särskilda pedagogiska anpassningar kommer frågan om inkludering in. När blir vår strävan att inkludera en övergång till exkludering? Det kan vara en svår och en lite känslig fråga. Vem har rätten och kunskapen att avgöra detta? Här önskar jag att barnets egen talan skulle få större utrymme än vad jag uppfattar att den har idag. En annan fråga som debatteras idag i Sverige är om kraven i läroplanen är anpassade efter alla grundskoleelevers grundförutsättningar? Om kraven är för höga och man hela tiden får kämpa för att "hålla sig ovanför vattenytan", har vi då en skola som inkluderar alla?

I vilken grad tar vi hänsyn till barnets upplevelser och hur kan vi göra det? Det är en utmaning för både lärare, rektorer, föräldrar, forskare och andra vuxna. Det finns exempelvis forskning där man frågar barn, men i alldeles för låg grad. Jag tror att första steget är att som vuxen försöka vara självkritisk och fundera över vems värderingar och attityder det är som styr? Delar vi upp människor i kategorier som blir exkluderande eller kan det till och med leda till högre grad av inkludering? Finns det för-och nackdelar med kategorisering och vilka alternativ finns eller kan utvecklas?

Jag har inga färdiga svar utan jag vill väcka tankar och reflektion kring detta. Vi behöver lyssna till barnen - och här har vi en utmaning inte minst i forskning, men även i förskola/skola när bedömningar görs kring barns behov. Många vuxna som vuxit upp med olika funktionsnedsättningar delar med sig av sina erfarenheter som barn och det är viktigt att ta till sig deras erfarenheter. Utmaningen ligger dock i att kontinuerligt försöka ta barnets perspektiv då samhället förändras och här behövs också ett nära samarbete mellan olika aktörer.

Vi behöver se allas värde och ta vara på allas styrkor, utan att tappa bort att man måste våga se svårigheterna för att kunna ge stöd och visa förståelse.

Se, lyssna och förstå - ur barnets perspektiv!

Länk till skolenkät: http://www.autism.se/20180424_skolenkat_2018

Vill du få en notis via e-post varje gång ett nytt inlägg publiceras på GNC-bloggen? Kontakta anna.spyrou@gnc.gu.se

Genom att prenumerera på GNC- bloggnotiser godkänner du att vi får spara din e-postadress för att kunna skicka framtida notiser till dig. Du kan när som helst välja att avsluta prenumerationen genom att kontakta anna.spyrou@gnc.gu.se

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2018-08-22
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?