Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Mind the Gap

inlägg av Phil Wilson 24 jul 2018

Det är i allmänhet svårt för icke-specialister (till exempel allmänläkare, socialarbetare, lärare, distriktssköterskor) att se till att barn och ungdomar med psykiatriska problem får sina behov tillgodosedda. Det är oerhört utmanande att hitta rätt inom specialistvården för barn. Det finns många skäl till detta, bland annat: oklara och stundtals inkonsekventa remisskriterier, allmänna kommunikationsproblem mellan allmänläkare och specialister1 samt luckor i tillhandahållandet av specialisttjänster. Enligt mina allmänläkarkollegor lägger en del specialistmottagningar mer tonvikt på de barn de vägrar ta emot än de barn de faktiskt tar emot!

På effektiva och mer lättillgängliga mottagningar får man vanligtvis först träffa allmänläkare och i andra hand remitteras till specialister2. Allmänläkare som jag erbjuder medicinsk vård till alla åldrar och i regel träffar vi varje år runt tre till fyra barn med potentiella mentala hälsoproblem. De flesta av oss har begränsad utbildning rörande barns mentala hälsa.

Kliniska problem kan ofta inte differentieras när vi först träffar barnet (eller föräldrarna. För att ge ett typiskt exempel: oroliga föräldrar kommer in med sin 7-åriga son för att han just blivit utfrusen i skolan. Han är även ”jobbig” hemma och ibland är han aggressiv mot sin syster. Hans läs- och skrivfärdigheter har inte utvecklats särskilt mycket i skolan. Om barnet dessutom beter sig problematiskt i själva konsultationen med allmänläkaren är detta kanske i princip all information vi får! Vad är då nästa steg för allmänläkaren? Vi kan mycket väl veta att den bakomliggande problematiken kan bestå av många olika delar: ADHD, autism, uppförandestörning, inlärningssvårigheter, vanvård, dysfunktionella föräldrar, och så vidare. Vem kan då erbjuda bäst vård – en barnpsykiatriker, en klinisk psykolog, en barnläkare med fokus på utveckling eller en socialarbetare? Allmänläkaren kan skriva en remiss till barnpsykiatrikern men få till svar att ”den lokala barnpsykiatrin sköter inte uppförandeproblem, så hör istället av dig till socialtjänsten”. Eller ”vår mottagning sköter inte utvecklingsrelaterade problem, så hör istället av dig till barnkliniken”. Och tvärtom, förstås. Samma situation hade precis lika lätt kunnat uppstå om föräldrarna i första hand hade vänt sig till en lärare eller socialarbetare snarare än en allmänläkare.

Specialister måste givetvis erbjuda sina tjänster utifrån sina specifika kompetensområden, men vården som helhet måste tillhandahålla stöd för alla barn med behandlingsbara psykiatriska eller beteendemässiga problem. Vilka övergripande förändringar av systemet kan vi göra för att detta ska ske?

- Specialister inom barns mentala hälsa måste spendera mer tid med allmänläkare och utbyta kunskap samt dela perspektiv rörande sina patienter . Det kommer inte räcka att bara ge allmänläkare mer utbildning – grundutbildningens läroplan är redan smockfull.

- Vi borde överväga att använda strukturerade diagnosverktyg vid tillfällen då olika tjänster överlappar, till exempel Styrkor och svårigheter-formuläret (SDQ), ESSENCE-Q och onlineverktyget Development and Wellbeing Assessment (”Utvärdering av utveckling och välmående”, engelsk förkortning DAWBA – testas för närvarande i Skottland). Detta kan hjälpa barn att hamna rätt snabbare.

- Tjänster måste utformas för att ge ett skyddsnät till barn som inte enkelt passar in i diagnostiska kategorier, och varje verksamhet måste ta ansvar för att täcka eventuella luckor inom vården. Detta är särskilt viktigt för barn som inte riktigt uppfyller kriterierna för flera olika diagnoser men ändå lider av svår funktionsnedsättning.

Referenser:
1. Sampson R, Barbour R, Wilson P. The relationship between GPs and hospital consultants and the implications for patient care: a qualitative study. BMC Family Practice 2016;17(1):1-12. doi: 10.1186/s12875-016-0442-y
2. Stephenson T. Paediatric primary care in Europe: variation between countries. Archives of Disease in Childhood 2010 doi: 10.1136/adc.2010.184788

Vill du få en notis via e-post varje gång ett nytt inlägg publiceras på GNC-bloggen? Kontakta anna.spyrou@gnc.gu.se

Genom att prenumerera på GNC- bloggnotiser godkänner du att vi får spara din e-postadress för att kunna skicka framtida notiser till dig. Du kan när som helst välja att avsluta prenumerationen genom att kontakta anna.spyrou@gnc.gu.se

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2018-08-28
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?